Two Wrongs

(don't make a right)

Systemet i Melins system

by ~kqr

Again, this article will be entirely in Swedish. I talk about the basics of the Melin system in terms of how to write letters, and how their symbols relate to each other. I use some Swedish words and sentences as examples, and overall the Melin system is designed for Swedish and Swedish-like languages, so an English explanation would probably not be very interesting to most people. I again refer to any of the many Gregg system tutorials if you're interested in English shorthand.

Jag har nämnt i ett tidigare inlägg att det, förvånansvärt nog, finns ett system till Melins stenografi-system. Här börjar jag med att berätta hur bokstäver är uppbyggda.

Bakåtlutat nedåtstreck

I grund och botten bygger nästan alla tecken på det bakåtlutande nedåtstrecket, som också råkar stå för bokstaven B. Detta streck skrivs alltså alltid uppifrån och ned, och är lätt bakåtlutat.

Detta streck finns i de flesta tecken, på ett sätt eller annat. Det som skiljer tecknen åt är att de har olika krokar och slingor i början eller slutet av detta streck. Om vi till exempel lägger till en krok i slutet av detta streck, får vi bokstaven V istället.

Lägger vi till en krok i början av strecket pekar den nästan alltid åt vänster, och ger i detta fall bokstaven M.

Vi kan nu ta bort den undre kroken, och det ger oss ännu en bokstav: D.

Lägger vi istället till en slinga så bör vi vara medvetna om att den är på den sidan där det inte är någon krok. Alltså, om vi lägger till en slinga längst ned på strecket så ska den vara till vänster. Detta ger oss bokstaven J.

För att vara kompletta kan vi även ta bort kroken i början av strecket. Då får vi bokstaven H.

Att de flesta bokstäver (och de flesta tecken!) bygger på en "modulär" grund gör det mycket lättare att identifiera dem i ny text, och komma ihåg dem för att skriva dem själv. När man ser ett nedåtstreck som pekar bakåt är det bara att identifiera krokar och slingor i början och slutet för att veta vad som är en symbol.

Här är en förteckning över de bokstäver som följer detta mönster.

Notera att samtliga dessa tecken skrivs i en rörelse. Det finns generellt inga tecken som kräver att man stannar med pennan och byter riktning mitt i.

Dessa är väldigt få av de bokstäver som vi är vana vid från svenskan, men det är värt att märka att inom stenografin stavar man ljudenligt. Det innebär att bokstaven Q inte behövs, till exempel, eftersom samma ljud kan stavas med K. Detta innebär att några bokstäver inte finns av den anledningen. Det finns även två andra typer av tecken som inte riktigt följer detta stapelmönster.

Observera också att tecken som ser lika ut också låter lika; framförallt likheten mellan F och V är slående – det gör ju inte så jättemycket om man råkar skriva "löfblåsare" istället för "lövblåsare".

En annan observation som inte framgår för tydligt av mitt slarviga tecknande är att samtliga dessa bokstäver ska vara lika höga, och detta är grundhöjden som alla tecken mäts mot.

Cirklar

Det finns fyra konsonanter som inte bygger på detta grundstreck: L, R, S och N. Dessa utgörs istället av cirklar, som är olika stora och ligger över respektive under nuvarande skrivlinje.

Storleken på dessa spelar roll: L och S ska vara "en halv konsonant" hög, och R och N är egentligen så små de kan bli utan att försvinna.

Vokaler

Vokaler är lite annorlunda. Bortsett från cirklarna (som skrivs från vänster till höger) skrivs alla tecken uppifrån och ned... förutom vokalerna. Voklarna skrivs alltid nedifrån och upp.

Det finns två anledningar att vokaler skrivs nedifrån och upp:

  1. Det ger en naturlig rytm till tecknandet. Eftersom konsonanter går ned och vokaler går upp så stannar orden i genomsnitt på skrivlinjen. Att teckna stenografi och att skriva vanlig text kräver ungefär samma handrörelser.

  2. Det innebär att tecken kan återanvändas. Skillnaden mellan bokstaven E och bokstaven B i förteckningen ovan, är obefintlig. E och B ser, när de skrivs fristående, exakt likadana ut. Men eftersom den ena går nedåt och den andra går uppåt är det lätt att skilja mellan dem inuti ord. Som exempel, ta ordet "bulle" nedan. Det första strecket är ett B som går nedåt, och det sista strecket är ett E för det går uppåt.

    (Försöker du översätta och får det till "bule" hur du än gör? Oftast dubbeltecknar man inte konsonanter i Melins system. Officiell rekommendation för att antyda dubbelteckning är att "trycka lite hårdare med pennan". Detta går dock inte att göra med alla sorts pennor, så ibland låter man helt enkelt bli. Ordet ovan läses bokstavligt som "bule" men eftersom detta inte är något svenskt ord kan man anta att författaren menade "bulle".

    Om dubbelteckning är viktigt, till exempel i sista ordet i meningen "På maskeraden kom hon som lamm", kan man markera dubbelteckning genom att dra ett kort streck över, under eller igenom den dubbeltecknade bokstaven.)

Vokalernas storlek är intressant. E, I och Ö är "en konsonant" höga. A är en halv konsonant hög. Ä är två konsonanter hög. Å, I, Y, och Ä är tre gånger så långa horisontellt som övriga vokaler, som i sin tur är "en konsonant" långa, alltså tar lika mycket horisontell plats som bokstaven B, grundstrecket.

Mer

Med dessa bokstäver kan du redan börja skriva mycket grundläggande stenografi. Detta är till en början alla bokstäver som behövs. För att riktigt känna av nyttan med stenografi behöver man dock också lära sig de olika sorts förkortningar som används. "Bokstavsenlig" stenografisk skrift blir lätt klumpig och ful. De förkortningarna som finns (ej jättemånga!) är designade att passa bra in i stenografisk text och vara enkla att teckna.

Dessa förkortningar hoppas jag på att kunna börja gå igenom i ett senare inlägg, men du kan få ett smakprov av dem i min Melin-demonstration!

If you enjoyed this article, you might like others tagged with